Nilssonmotorer av typ A och M1 har frislagsregulator och en karakteristisk motorgång på lågvarv som är lätt att känna igen.
Stången (1) får en vertikal rörelse via armen (2) som är monterad med en bult i hålet (3) i ena ändan och på en excenter
på vevaxeln i andra ändan. Fiberplattan (4) är rörligt infäst på axeln (5) och ligger an mot klacken (6)
vars övre del är tjockare än den nedre. När fiberplattan glider uppåt över klacken så hoppar den bakåt när den når
den tjockare delen av klacken. Om motorvarvet inte är för högt så blir hoppet inte högre än att den undre tanden (7)
träffar den övre tanden (8) vars övre del (9) löper i ett spår och ger en impuls till bränslepumpen (10).
Vid ett visst varvtal så blir den vertikala hastigheten på fiberplattan tillräckligt hög för att den ska hoppa så långt bak att den
undre tanden missar den övre och impulsen till bränslepumpen uteblir.
Klacken (6) är monterad på en slid (11) som kan justeras vertikalt med handtaget (12). Handtaget har kuggar som griper in i
motsvarande kuggade del (13) på sliden. Om man för handtaget uppåt så rör sig sliden nedåt och varvtalet ökar.
Man låser handtaget i läge genom att vrida det.
Bränslepumpens slaglängd ställs in med justerskruven (14) som ligger an mot
underkanten på reglerarmen (16). Reglerarmens överkant ligger an mot den del av den övre tanden (9) som löper i ett spår.
Justerskruven låses med handtaget (15).
Reglerarmen (16) används också till att handpumpa in bränsle före start av motorn.
Man stoppar motorn genom att hålla upp reglerarmen i dess övre läge och på så sätt blockera bränslepumpen.
